I en stad någonstans i Sverige...

Taxin bromsar in framför huset och lyckas nätt och jämt undvika att skvätta ner en gammal dam som är ute med sin lilla tax. Jesper kliver ur. Han tittar upp mot femte våningen och ser att det lyser. Konstigt att hon inte har svarat. Efter att ha fumlat ett tag med nycklarna får han äntligen upp porten och knuffar in resväskan. Han skakar av sig regnet och vänder sig mot hissen. ”Ur funktion” läser han på en papperslapp som sitter fäst på den gula hissdörren. Han tar ett grepp om väskans handtag och börjar gå uppför trapporna.

På andra våningen luktar det pannkakor. Vem lagar mat så här dags? Han stannar till på tredje våningen, ser ut genom fönstret där en ambulans svischar förbi, och fortsätter sedan uppför. Han minns när de flyttade in. Den dagen hade hissen också varit trasig. Det var längesedan nu. Fem år hade hunnit passera. Mia hade gnällt över hissen hela dagen och inte varit till så mycket hjälp. Men han hade varit så glad över att de äntligen skulle flytta ihop att det inte hade irriterat honom. Han sticker in nyckeln i låset och vrider om.

Klädesplagg ligger spridda över hela golvet. En grå skjorta och en marinblå top i en hög närmast dörren. Intill sängen ligger strumpor och underkläder. I mörkret skymtar silhuetterna av två kroppar som nästan smälter samman...

I taxin på väg hem försöker han ringa Cornelias mobil men den är avstängd. Jesper rynkar pannan. Var kan hon hålla hus? Regnvattnet strilar ner för bilens rutor, vid ett övergångsställe står en man i svart regnrock. Dagen innan han åkte. Det var tre dagar sedan nu. De hade bråkat lite. Inget allvarligt men det hade varit lite spänt på sista tiden. Hon tyckte att han var borta för mycket. Han tyckte att de borde köpa ett hus. Han ville att de skulle börja fundera på barn också, men det hade han inte sagt till Cornelia än. Han önskade att allt kunde bli som förut. Som det hade varit i början. Nu kändes det nästan som om de höll på att glida ifrån varandra. Efter åtta år...

Jesper vill av planet fortast möjligt. Men det är trångt. Damen bredvid honom, som sitter ytterst, blockerar vägen och verkar inte ha någon brådska. Hon gräver i sin leopardmönstrade väska och får fram ett illrött läppstift. Sedan sticker hon återigen ner handen och fiskar upp en liten spegel i guld. Jesper tittar ut genom fönstret. Det är mörkt ute. Klockan närmar sig halv elva men Cornelia är nog vaken. Signalerna går fram, en efter en, men inget svar. Hon måste väl ändå vara hemma så här dags. Han hade inte haft tid att ringa från London och berätta att han skulle komma hem en dag tidigare, så nu fick det bli en överraskning. Människor börjar röra sig mot utgången och äntligen reser sig damen i stolen bredvid.

En sista droppe rödvin faller ner i glaset som skålar med ett annat glas. Röda läppavtryck på det ena, en mans hand runt det andra. Genom glaskuporna syns elden i den öppna spisen.

Cornelia tittar ut genom fönstret och ser Jesper smälla igen bilens bagagelucka. Hon häller upp en kopp kaffe och sätter sig vid köksbordet för att läsa dagens tidning. Så tar hon sin mobil och skickar iväg ett sms. "Längtar efter dig...".

Jesper kämpar för att få igen resväskan. Han tittar på Cornelia som fortfarande ligger och sover. "Så vacker hon är" tänker han. Han kommer att sakna henne fast han inte ens ska vara borta en vecka. Han ångrar lite att han tackade ja till den här konferensen, det hade varit skönt vara hemma lite mer. Tillsammans med Cornelia.